To Staff List
För artefakternas värld finns en väl fungerande matematisk teori som talar om hur man skall beskriva och mäta information. Teorin formulerades år 1948 av Claude Shannon som var anställd vid Bell Telephone Laboratories. Den var gjord för att beskriva vad som händer på telefonnäten. Enligt teorin är grundschemat för informationsöverföring att ett budskap som kommer från någon avsändare kodas till lämpliga symboler, t. ex. morsetecken eller nollor och ettor, som sedan sänds som en signal genom en informationskanal, t. ex. via en telefonledning eller som radiovågor genom rymden. Signalen fångas upp av en mottagare, t. ex. en telefon eller en radioapparat, och avkodas för att slutligen nå en användare.
Shannon formulerade ett sätt att mäta mängden av information som överförs genom en kanal. En vanlig enhet för detta mått är en bit (förkortning av binary digit), som svarar mot den information som ges en nolla eller en etta, om meddelandet sänds med i en kod som bara har dessa tecken (och där de är lika sannolika). En annan vanlig måttenehet är en byte som är det samma som åtta bitar. Effektiviteten hos en informationskanal mäts ofta genom överföringshastigheten som uttrycks i baud, vilket är antalet bitar som överförs per sekund.
Shannons teori har varit mycket framgångsrik och är allenarådande i den teknologiska världen. I och med persondatorernas snabba intåg i gemene mans hem har många lärt sig att tala om informationsteorins måttenheter, även om de inte känner till den teoretiska bakgrunden.
För att visa att den mänskliga informationen inte är samma som den som hanteras i datorvärlden vill jag påminna om den gamla historien om världens kortaste korrespondens. När Victor Hugo just hade publicerat Samhällets Olycksbarn åkte han på semester. Efter ett tag ville han veta om boken hade haft någon framgång. Därför skrev han ett brev till sin förläggare som i sin helhet såg ut så här:
?
Till svar fick Hugo följande brev:
!
Med det vanliga informationsmåttet innehåller vardera brevet ungefär 5 bitar information. Men det är uppenbart att det utbyte Hugo hade av svaret var mycket mer omfattande. Kontexten gör att de båda tecknen var laddade med betydelse som inte kan fångas genom att man räknar bitar eller antal ASCII-tecken.
Omvänt kan det som är en stor informationsmängd för en dator vara meningslöst för en människa. Från min dator hämtar jag ofta in dokument, bilder och små filmsnuttar via internet. Filerna för exempelvis en bild kommer i en digital kod i ett visst format (TIFF, PICT, etc.). Jag kan titta på filerna i detta format på min skärm, men denna information är helt otillgänglig för en människa. Men om jag omvandlar formatet och skriver ut den som en bild på en skrivare (eller på skärmen) så ser jag naturligtvis omedelbart vad bilden föreställer. Enligt informationsteorin innehåller både internetfilen och bilden samma information: Filen kan omvandlas till en bild, och bilden kan göras om till en fil, fram och tillbaka utan att något går förlorat. Det är bara fråga om vilken kod som informationen uttrycks i.
Men för en människa är de båda koderna naturligtvis inte alls likvärdiga. För oss är sättet att presentera informationen, dvs koden, viktigare än hur mycket information som presenteras. Vissa koder kan vi ta till oss, och gör det mycket effektivt, andra är bara rappakalja.
I en uppsats om "the conduit metaphor", visar lingvisten Michael Reddy att vårt sätt att tala om information, teknisk såväl som mänsklig, är starkt infekterat av det synsätt som Shannons teori bygger på. På svenska kan vi kalla den för kanalmetaforen för information. Vi "sänder" budskap till någon som "tar emot" det. Vi har "kanaler" till viktiga personer. Ibland är budskapen "fyllda" med mening - ibland är det "tomma" ord. En formulering kan vara "svårtolkad" för mottagaren så ofta får inte sändaren "fram" sitt budskap.
Men är detta sätt att tala metaforiskt? Är det inte så information egentligen fungerar? Att information är något som "förs över" verkar vara ett ofrånkomligt sätt att beskriva hur processen går till.
Den viktigaste skillnaden mellan den mänskliga världen och den tekniska är att mänsklig information inte uppstår förrän användaren tolkar bitströmmen. Människans hjärna är inte som en hårddisk som passivt tar emot flödet av information. Vi söker aktivt efter det betydelsefulla.
Det är inte heller självklart att man måste skicka något budskap över huvud taget för att information skall uppstå. Vad är det exempelvis man överför när man inte sänder in sin självdeklaration? Informativt är det i varje fall - se bara på skattemyndigheternas reaktion!
En annan alternativ metafor är att se information som en epidemi. Ett budskap som avges av någon blir då som en nysning som sprider ut potentiell information. Om man är mottaglig fastnar informationssmittan i ens egen tankeorganism och växer till sig där. "Kommunicera" betyder ursprungligen "göra gemensam".
Ett exempel på en sådan epidemimetafor är den teori om "memer" som biologen Richard Dawkins lägger fram i sista kapitlet av The Selfish Gene. Han vill se idéer, memer, som genernas motsvarigheter i tankens värld. Vissa memer lyckas sprida sig till nya huvuden och föröka sig. Det behöver inte vara någon särskild typ av idéer som är framgångsrika - bland de som har den största spridningstakten är slagdängor som alla går och nynnar på. Andra memer faller på hälleberget och det spelar ingen roll hur bra upphovsmannen tycker de är och hur mycket han anstränger sig för att kommunicera dem - de slår helt enkelt inte rot i några andra sinnen och de "överlever" därmed inte.
Ingen av dessa metaforer för mänsklig information har monopol på sanningen. Olika metaforer är bara mer eller mindre lämpliga för olika ändamål. De ger olika perspektiv på information och kommunikation. Inget perspektiv ger en fullständig bild av verkligheten, men olika synsätt kan komplettera varandra och belysa varandras brister. Genom att välja en viss metafor väljer man också ett visst perspektiv på det man talar om.
Kanalmetaforen säger att vi kan lagra information i bibliotek och datorer och att den bevaras så länge böckerna och hårddiskarna består. Men enligt resonansmetaforen finns inte kunskapen om det inte finns någon som kan resonera med böckerna. Information finns inte i sig själv i böcker eller på disketter, utan den uppstår först då någon kan göra något med materialet. Enligt resonansliknelsen är det helt missvisande att säga att datorer kan hantera information. Utan tolkning innehåller sådana medier bara fysiska tecken. En annan följd av detta synsätt är att den information som finns i en text är inte entydig, eftersom olika personer resonerar på olika sätt med den.
Denna analys visar att förväntningar spelar en central roll i den mänskliga kommunikationen. Om jag yttrar "Kan du skicka såsen?" till min bordsdam, tror jag inte att hon tror att jag menar vad jag säger (jag skulle bli förvånad om hon bara svarade "Ja"), utan jag tror att hon tror att jag genom att fråga om hon kan skicka såsen förväntar mig att hon skall förstå att jag vill att hon skall skicka den.
Försök få din dator att hänga med på ett sådant spegelspel! En dator tror sällan något, än mindre tror den något om vad du tror. Så det lär dröja innan vi får program som kan förstå ironiska kommentarer.
"Informationsmotorväg" är en liknelse som naturligvis är en fortsättning på kanalmetaforen. Metaforen understödjer dessvärre myten, som är knuten till allt tal om cyberspace och infobahns, att ju mer information desto bättre. Detta har bärighet bara om man anammar informationsteorins perspektiv. Våra kognitiva förmågor har sina begränsningar och vad vi behöver är information som presenteras i det rätta formatet och som är användbar för oss.
Vi kan leka med tanken att man i stället för motorvägar liknar de internationella datornäten vid avloppssystem. Med denna metafor kan man säga att på näten finns ett stort okontrollerat flöde där det mesta är skräp. Problemen med hur man snabbt skall få tillgång till en stor mängd information är redan lösta - det finns alldeles för mycket som virvlar runt i informationskloakerna. Det svåra är att hitta något värdefullt i sörjan.
På ett vanligt bibliotek finns bibliotekarier som hjälper oss att hitta den information vi söker. På datornäten finns enkla kataloger, men ingen sådan flexibel service. Vad vi behöver är olika typer av filter som sorterar bort de värsta soporna och bara ger oss information som vi kan överblicka och förstå. Filterna måste också vara kulturellt och individuellt anpassade - på samma sätt som vi anpassar vår samtalsform beroende på vem vi kommunicerar med. De som skall skapa sådana filter är förmodligen inte dataloger som är uppfödda med Shannons informationsteori, utan psykologer och humanister som har ett annat perspektiv på mänsklig kommunikation. Cyberspace måste förses med virtuella bibliotekarier.
To Staff List
To Home Page