7#Vad ser schimpansen i spegeln

Vad ser schimpansen i spegeln?

Peter Gärdenfors

Svenska Dagbladet 20/9 1995. "När han vaknade på morgonen, var Tiger det första han fick syn på; han satt framför spegeln och speglade sig.

-Hej! sa Puh.

-Hej! sa Tiger. Jag har hittat en figur, som är precis lik mig. Jag trodde jag var den enda av den här sorten." (A. A. Milne: Nalle Puhs hörna)

Vi är övertygade om att andra människor har ett medvetande som är ungefär likadant som vårt eget. Genom att tala med varandra får vi kunskap om andras upplevelser. Vi tror också att många djur har en form av medvetande, men här blir vi genast osäkra på hur djuren upplever världen. Hur kan man få reda på djurens upplevelser när det inte går att tala med dem? Eller ännu svårare: Hur kan man veta om ett djur kan ha tankar om sig själv?

Under den tid som behaviorismen dominerade psykologin togs frågor om djurs medvetande inte ens på allvar. Problem som rörde inre upplevelser ansåg man inte vara forskningsbara. Men de kognitiva vetenskapernas framväxt under 60-talet röjde vägen för en ny attityd till djurens inre värld. År 1970 publicerade den amerikanske psykologen Gordon Gallup resultaten av en serie experiment som blivit skolbildande för studier av djurs självmedvetande.

Gallups tes är att schimpanser har ett jagbegrepp. För att visa detta ställde han speglar intill burarna hos ett antal schimpanser och lät dem vänja sig vid dessa under tio dagar. Därefter bedövades aporna och två luktlösa röda fläckar målades på ena ögonbrynet och ena örat. När en schimpans vaknade upp, visade den inga tecken på att märka fläckarna förrän den fick syn på sig själv i spegeln. Den var då mycket intresserad av att röra vid fläckarna och tittade och luktade på fingrarna som just hade vidrört dessa. Gallup vill med experimentet visa att schimpanser är medvetna om kroppen som sin och i denna mening har de ett självmedvetande.

Spegeltestet har gett upphov till en egen tradition inom forskningen kring djurs beteende. Nyligen publicerades en samling artiklar om de senaste årens resultat i en volym med titeln Self-awareness in Animals and Humans (utgiven av Sue Taylor Parker, Robert Mitchell och Maria Boccia, Cambridge University Press, 1994). Där diskuterar kognitionsforskare, psykologer, antropologer och etologer olika metoder att studera djurs och människobarns självmedvetande som inte förutsätter att man kan kommunicera språkligt.

Förutom schimpanser kan orangutanger klara Gallups spegeltest i den meningen att de kan koppla vad de ser på spegelbilden till ställen på sin egen kropp. När det gäller gorillor är det experimentella stödet oklart, och flera artiklar i boken ägnas åt att diskutera detta problem. Det finns vissa tecken på att även makaker skulle kunna klara testet, men inga andra apor tycks ha någon chans. Däremot presenteras nya resultat i boken som tyder på att delfiner kan känna igen sin egen kropp i en spegel. Det är svårare att genomföra Gallups test på delfiner eftersom de inte kan röra sina kroppsdelar lika fritt som aporna (och man måste dessutom studera dem under vatten). Men om en delfin får vänja sig vid en spegel i sitt akvarium och man sedan under bedövning målar en vit fläck på baksidan av en simfena (som den inte kan se utan hjälp av en spegel), så försöker den simma och vrida kroppen så att den kan komma åt att studera fläcken i spegeln.

Taylor Parker och hennes kollegor har provat några varianter på Gallups test. Bland annat har man låtit olika apor se sig själva på en TV-skärm medan de filmas med en videokamera. Schimpanser reagerar på dessa bilder ungefär på samma sätt som inför en spegelbild. Återigen är det oklart om gorillor känner igen sig på direktfilmade videobilder om inte annat visar de tydliga tecken på att bli uttråkade av TV-bilden. Ytterligare en variant är att låta en apa se ett fotografi av sig själv. Detta test är betydligt svårare eftersom djuret inte får den feedback från sina egna rörelser som det får i en spegel eller en direktfilmad videobild. Förutom människan själv tycks det bara vara schimpanser som kan känna igen sig själva på ett fotografi. Men ibland får man överraskande resultat. Schimpansen Viki som hade vuxit upp bland människor fick i uppgift att sortera bilder av schimpanser och av människor. När hon kom till bilden av sig själv lade hon den bland människobilderna!

Från de apor som tränats av människor att använda teckenspråk kan man få ytterligare upplysningar om deras medvetande. Tecknande apor kan i vissa fall beskriva sina egna känslor. Gorillan Koko kunde exempelvis tre dagar efter att hon bitit en vårdare erkänna att det var fel och teckna att hon gjorde det för att hon var arg, men att hon inte visste varför hon var arg. Ytterligare evidens ger de lekar som djuren ägnar sig åt. Människofostrade apor kan i viss mån låtsas-leka, t ex låtsas sova. Eventuellt har också delfiner denna förmåga. Låtsas-lekar förutsätter ju att man föreställer sig att man upplever något annat än det som ges av sinnena, och därmed krävs en medvetenhet om de egna upplevelserna.

I boken diskuteras livligt i vad mån de olika metodernas verkligen bevisar något om djurens medvetna upplevelser. Ärkebehavioristen Frederic Skinner gjorde tillsammans med kollegorna Robert Epstein och Robert Lanza ett försök som påminner om Gallups, för att visa att även duvor kan lära sig samma form av självcentrerade beteende. En duva tränades först att picka på påklistrade prickar som fästes på olika ställen på kroppen. Sen fick den lära sig att picka på en fläck där en prick just tagits bort och som den bara kunnat se i en spegel. Slutligen fick den en blå prick på bröstet och en krage om halsen så att den inte kunde se pricken direkt utan bara i en spegel. Resultatet var att när duvan fick syn på pricken böjde den på huvudet som om den försökte picka på det ställe där pricken satt.

Filosofen Lawrence Davis har argumenterat för att Skinners och hans kollegors experiment inte visar att duvor har ett självmedvetande i någon intressant mening. Duvans inlärning och beteende kan förklaras som ett fall av betingning - mödosam sådan eftersom träningen tog lång tid. Man behöver inte förutsätta någon form av medvetande om att duvan pickar på sig själv. Det kan tyckas naturligt att tolka duvans beteende som om den trodde att "jag skall picka i riktning av den del av mitt bröst där pricken satt". Men duvans uppfattning kan lika väl beskrivas som att den tror att pickandet skall ske i riktning av den del av bröstet där pricken satt. 'Bröstet' kan här beskrivas med vad duvan ser eftersom det bara fanns en duva närvarande. Beteendet behöver inte på något sätt förutsätta att duvan känner igen det som sitt bröst. Det har dessutom visat sig vara mycket svårt att upprepa Epstein, Lanza och Skinners resultat.

Men kan vi inte argumentera på samma sätt om schimpanserna? Epstein, Lanza och Skinner vill göra en liknande 'icke-mental' tolkning av apornas beteenden. Men en intressant skillnad mellan en schimpans och en duva är att apan inte behövde tränas att röra vid fläckarna. Den var intresserad av fläckarna just för att de satt på sin kropp. Men den behövde dock tränas för att förstå att speglarna visade en bild av den själv. Om man först satte fläckarna på schimpansen och sen satte en spegel framför buren, visade den inget intresse för fläckarna, utan behandlade spegelbilden som om det vore en främmande schimpans.

(I Disneys film om Nalle Puh spricker en söm på hans rygg - Puh är ju en uppstoppad teddybjörn. För att kunna laga sömmen använder han en spegel så att han kan se vad han gör. När Puh är färdig vänder han sig mot spegelbilden och säger "Tack". Även om han förstår att spegelbilden är användbar, är Puh alltså inte riktigt lika avancerad som schimpanserna eftersom han behandlar den som en annan individ.)

Den typ av självmedvetande som Gallup studerar förutsätter att man kan rikta uppmärksamheten mot sin egen kropp och se en koppling mellan kroppsupplevelserna och uppmärksammandet av dem. Det finns emellertid ytterligare en nivå av självmedvetande där man är medveten om sitt eget medvetande. Så vitt jag vet finns det inga studier som antyder att några andra djur än människor har ett sådant självmedvetande.

Denna avancerade form av självmedvetande tycks förutsätta att man redan har ett 'du-medvetande', dvs att man kan föreställa sig att även andra individer har ett medvetande. Den franske filosofen Maurice Merleau-Ponty noterar att detta gäller även när vi ser oss själva i en spegel: "Jag förstår så mycket lättare att vad som finns i spegeln är min bild eftersom jag kan föreställa mig att det är så som andra ser mig".

I en av de mest originella artiklarna i Self-awareness in Animals and Humans diskuterar den spanske psykologen Juan Carlos Gómez sambandet mellan djurs förmåga att kommunicera och deras självmedvetande. Man kan urskilja två forskningsriktningar i studiet av djurs kommunikation. Å ena sidan finns en etologisk, beteendeinriktad tradition där man i behaviorismens anda undviker att tala om djurens inre liv. Inom denna tradition definieras kommunikation som att ett djur påverkar ett annat djurs beteende utan att direkt vara i fysisk kontakt med det. Denna teori räcker för de flesta signalsystem som djur använder sig av. Frågan om vilken avsikt det kommunicerande djuret har anser man vara irrelevant.

Å andra sidan finns en mer humanistisk tradition som just tar fasta på intentionen, dvs avsikten bakom det kommunicerade budskapet. En ofta använd teori är den som filosofen Paul Grice formulerat. En central idé är att när en person A säger exempelvis "Var snäll och skicka senapen" till B så tror A att B förstår att A vill ha senapen. Mänsklig kommunikation bygger enligt teorin på att vi kan tänka sådana nästlade tankar som filosoferna kallar 'högre ordningens intentioner'.

Problemet med att tillämpa Grice' teori för de som studerar djurs kommunikation är att den förutsätter väldigt mycket om medvetandet hos dem som kommunicerar. A måste först och främst föreställa sig B's inre värld, vilket är en form av 'du-medvetande'. Men det räcker inte: A måste också föreställa sig att B i sin tur kan föreställa sig A's tankar och avsikter. Det krävs alltså en tredje ordningens intention.

Detta gör att teorin är svår att tillämpa på andra djurarter än människan. För de flesta former av kommunikation emellan djur räcker det med den etologiska definitionen eftersom djurens själsliv knappast är så utvecklat att deras budskap har ett medvetet innehåll.

Klyftan är stor mellan den nästan behavioristiska etologiska teorin och den humanistiska med sina högre ordningens intentioner. Gómez hävdar att det finns en mellanform av kommunikation som är mer avancerad än rena signalsystem, men som inte förutsätter någon medvetenhet om avsikter. Kommunikationen ställer därmed inte så höga krav som i Grice' teori. Gómez' nyckelidé är att djur kan uppmärksamma varandras uppmärksamhet. Detta gör de framför allt genom att studera varandras blickar. En sådan uppmärksamhet förutsätter varken att man är medveten om motpartens intentioner eller att man är medveten om sina egna avsikter.

Många former av kommunikation utnyttjar inte bara ljud utan gester och andra kroppsrörelser. Om jag vill meddela dig något vill jag veta om du kan se eller höra vad jag vill förmedla, annars är det inte lönt att försöka kommunicera. Det bästa sättet för mig att få reda på vad du uppmärksammar är att se på dina ögon. Ögats rörelser speglar själens.

Och omvänt, du behöver se på mina ögon för att se vem jag söker kontakt med. När våra blickar möts uppnår vi ömsesidig uppmärksamhet och då är möjligheten till kommunikation som bäst. En sådan ögonkontakt förutsätter som sagt inte att man kan föreställa sig motpartens medvetande. Gómez' tanke är att vi genom att experimentellt studera hur barn, apor och andra djur utnyttjar ögonkontakt (och andra former av gemensam uppmärksamhet) kan lära oss mycket om kommunikation i djurriket.

"Puh började känna sig litet bättre till mods, för när man är en björn med Mycket Liten Hjärna och tänker ut saker, så får man ibland se att en idé som förefaller vara riktigt idéaktig inne i hjärnan, är helt olik när den kommer ut i det fria och andra människor tittar på." (Nalle Puhs hörna)

To Staff List

To Home Page

3m(nOSM 3i@ Wee{ٮ$ a+-h@%-P>^RyTSyۤiSBchHIuk"2+J oZ/g\8zn 6k ̋ZmGMSr$ 3ϴbe[q27Zp1swVdYyۤmLG !7QXytLRp C&q<ÎTWّF b&:jUY݊N ƿT%1 'u04lew\Bva!QpPApw0QC&,<sQBd0"jw+-{;ͺo<  T`JyeMZ݊N1EiiRޤK2!n{w