Allt mer av vår kunskap finns idag lagrad i externa minnessystem. Den information som finns i dessa blir dock inte kunskap av sig själv. För att kunna tillvarata den måste man kunna tolka, värdera och relatera den till annan kunskap. Faran med informationssamhället är att den tolkande förmågan undervärderas. Det är lätt att tro att man har kunskap bara för att informationen är tillgänglig på ett yttre medium.
Den moderna trenden att lagra information i yttre medier har, med teknikens hjälp, accelererat under det senaste århundradet. Det tryckta ordet, i form av böcker och tidningar, har blivit var mans egendom. Med fotografiet fick vi ett effektivt sätt att bevara synintryck. Rörliga bilder firar nu 100-årsjubileum, och Edisons teknik för att lagra ljud är bara några år äldre. Under det senaste decenniet har de elektroniska medierna fått sitt genombrott för lagring av många sorters information.
Sett ur ett evolutionärt tidsperspektiv är denna hantering av den mänskliga kunskapen mycket ny. De allra första yttre lagringsformerna är förmodligen grottmålningar som är i runda tal 30.000 år gamla. Skriftspråket uppstod för ungefär 5.000 år sedan. Men det är först med Gutenbergs uppfinning av tryckpressen på 1400-talet, som lagrad kunskap blir mer allmänt tillgänglig. I människosläktets historia är denna tidsperiod inte mer än ett andetag. Våra tankeformer har säkert mejslats ut av evolutionen långt innan det var möjligt att lagra kunskap utanför huvuden.
Om man vill bedöma värdet av konserverad kunskap måste man göra en skillnad mellan att ha kunskap och att kunna använda den. I dialogen Teaitetos liknar Platon minnet vid ett duvslag. Minnena är som duvor som vi fångar och stoppar in i en bur. Men även om duvorna finns i duvslaget kan det vara svårt att får tag på en viss fågel när man behöver den. Som Platon insåg räcker det inte med att ha kunskap, utan man måste också kunna få tag på den när den behövs. Redan när det gäller kunskap som vi har i våra huvuden är detta ett problem. Vi har ofta en känsla av att vi vet något, men att vi för ögonblicket inte kan plocka fram det ur minnet. Vi har det "på tungan", men får inte ut det. Men vet man verkligen något om man inte kan få fatt i det?
Problemet blir än besvärligare när duvslaget inte svarar mot kunskapen i huvudet utan mot den information som finns i de yttre medierna: "Vet" jag allt som står i de uppslagsböcker jag har i mina bokhyllor? Ger all den information som jag kan hämta in från Internet mig mer kunskap?
När det gäller den kunskap jag har i huvudet vet jag för det mesta var den kommer ifrån och har en uppfattning om hur tillförlitlig kunskapen är. Sådan kunskap om vår kunskaps begränsningar är en viktig del av det som kallas omdöme. Vi har också lärt oss att det för många externa kunskapskällor finns andra som garanterar informationens giltighet - en artikel i en uppslagsbok har granskats av experter, en tidningsnotis bygger på journalistens förmåga till källkritik, osv. Men för exempelvis Internet finns ingen sådan garanti. Det råder full kunskapsanarki - nästan vem som helst kan lägga in nästan vad som helst på nätet - kvasivetenskapliga påståenden, rasistiska budskap, grundlösa historieskrivningar, politisk agitation, m.m. Eftersom vi har varit bortskämda med att andra granskar den information som når oss via media, är vi inte vana att själva ständigt behöva ifrågasätta.
En nyckelfråga blir hur det mänskliga tänkandet förändras på grund av att vi nu har så mycket kunskap i konservburkar. Den viktigaste skillnaden är att minnesförmågan får en ny roll. Den begränsade kapaciteten hos vårt arbetsminne gör att människorna i en kultur utan skriftspråk får använda speciella trick för att minnas. I sådana kulturer uppstår särskilda minnesexperter: barder, sagoberättare, lagkloka, shamaner, etc. Men i samhällen som har externa minnen behövs inte dessa personer längre. Vi slår upp i böcker i stället, eller laddar in en CD-ROM-skiva. Vårt arbetsminne kan behandla det yttre mediet en bit i taget. När vi läser "spelas" tanken av bokens text, på liknande sätt som musik spelas av en CD-spelare. Hjärnan kan vandra genom det abstrakta "informationsrummet" på samma sätt som den, inhyst i sin kropp, går igenom det verkliga rummet.
Varför säger vi då att information finns lagrad i böcker och på hårddiskar, ungefär som vi har syltburkar och vinflaskor i källaren? Detta sätt att tänka härrör förmodligen från vårt sätt att se på den skrivna texten. Vi säger ju att en text har ett bestämt innehåll, som läsaren kan ta till sig. Men de tankar som uttrycks i skrift bryts loss från sin kontext. Talat språk förekommer i ett visst sammanhang och uttrycks med tonfall och mimik som kan vara mycket mer laddat än det "bokstavliga" budskapet. Allt detta går förlorat när språket fästs på en papperssida. Roland Barthes uttrycker detta som att skrivandet är "slutet".
Beroende på den individ som läser texten, och på den kontext som han eller hon befinner sig i, kan den information som texten genererar i någons huvud variera väsentligt. Det är bara när skrivarens och läsarens inre världar är mycket lika varandra och när sammanhanget inte ändras som det är lämpligt att säga att den lagrade informationen har en bestämd mening. Anais Nin säger: "Vi ser inte saker som de är, vi ser saker som vi är".
Den information som finns i lådor blir inte kunskap av sig själv. För att kunna ta tillvara den information som finns i lådorna måste jag kunna tolka den, värdera den, och relatera den till annan kunskap. Det hjälper inte att jag har Vergilius' samlade skrifter på latin i bokhyllan om jag inte kan latin. De hjälper inte att jag kan hämta in alla Vermeers tavlor via Internet om jag inte kan förstå symboliken i bilderna. Man måste kunna resonera med informationen - och då menar jag resonera både i betydelsen att man kan "samtala" med den och att man är i "samklang" med den.
Faran med informationssamhället är att den tolkande förmågan kommer att undervärderas. Det är så lätt att tro att bara för att information finns tillgänglig på ett yttre medium så har vi motsvarande kunskap. Låt mej ge ett banalt men symtomatiskt exempel. Det har hänt att studenter har kommit till mig med uppsatser på engelska som är snyggt utskrivna på dator, men bedrövliga ur språklig synpunkt. När jag har påpekat för dem att texten behöver språkgranskas, säger de att det är redan avklarat - de har ju kört den igenom stavningskontrollen på datorn.
Vilka blir konsekvenserna av att kunskapen läggs i lådor för hur utbildning bör bedrivas? Förr skaffade man sig yrkeskunskap genom att vara lärling. Man lärde sig ett yrke genom att göra som mäster gjorde - man hanterade verkligheten direkt. Den muntliga kommunikationen var bara ett stöd till den praktiska handlingen. Eleven fick sällan kunskapen indirekt genom läsning eller genom att se på bilder.
Det vi i den moderna världen kallar utbildning består faktiskt mest i att lära sig handskas med de externa minnessystemen. Vi lär oss att läsa, skriva och räkna, och senare att hantera lagboken, FASS-katalogen, reskontrat eller det datoriserade lagersystemet. Konsten att söka information har blivit viktigare än kunskapen i sig. Allt fler yrken, från bibliotekarier till datorsystemansvariga, ägnas åt att handha och vårda den kunskap som ligger utanför våra huvuden.
Kan vi inte få maskiner att hjälpa till med sökningen också? De bläddrar ju i de elektroniska dokumenten etter snabbare än vad mänskliga fingrar någonsin kan göra. Nja, människans metoder att söka är annorlunda än datorernas. Vi associerar semantiskt, dvs vi kan inte låta bli att lägga in en betydelse i det vi läser eller ser. Vi söker meningsfulla mönster och vi har en avsikt med vårt letande. Datorns sökande, å andra sidan, är bokstavligen mekaniskt, om än aldrig så snabbt. Nästan alla sökprogram letar efter vissa kombinationer av tecken utan att ta någon hänsyn till vad dessa tecken står för.
Hur skall då informationssamhällets skola se ut? Jag tillbringade en avsevärd del av mina två första skolår med att lära mig psalmverser utantill. Mycket litet sitter kvar, åtminstone på det medvetna planet. Jag tror inte det var skadligt, men förmodligen kunde skoltiden utnyttjats bättre. Psalmverser är en sak, men vi behöver inte ens ha multiplikationstabellen i huvudet längre. Vi har den, och mycket annan matematisk kompetens, i fickan i form av en miniräknare - och vi litar mera på vad räknaren visar än på vår egen förmåga till huvudräkning. Frågan är om vi nu litar för mycket på de yttre minnena.
Traditionell skolundervisning har byggt på baskunskaper i läsning, skrivning och räkning. Den amerikanske mediaforskaren Seymour Papert hävdar att dessa kunskaper inte längre kommer att vara så nödvändiga när vi har de moderna tekniska hjälpmedlen. Om man ger skolbarnen "kunskapsmaskiner" som exempelvis låter dem ge sig in i olika virtuella världar, så kan de få den kunskap de behöver utan att behöva läsa sig till den. De kan få kunskap om livet på Afrikas savanner genom att göra en resa dit via ett multimediaprogram. De kan få en inlevelse i blodomloppets funktion genom ett interaktivt spel där man reser runt i artärer och vener i rollen av en röd blodkropp. De kan lära sig Shakespeares "En midsommarnattsdröm" genom att själva delta i ett virtuellt skådespel.
Kommer framtida barn över huvud taget att behöva lära sig att läsa? Om Papert har rätt, så kan det tyckas som om det räcker att kunna hantera kunskapsmaskinerna. Konsten att läsa blir kanske en parentes i människans kulturella utveckling? Nej, jag tror att den skrivna texten kommer att finnas kvar, även om den allt oftare kommer att kompletteras med andra medier. Den främsta anledningen är att text i många sammanhang är en kompakt och effektiv kod. Vi läser snabbare än vi lyssnar - jämför exempelvis tiden att läsa en nyhetsartikel i morgontidningen med att höra samma text uppläst i radio eller på TV.
En annan anledning är att läsning (och lyssning också för den delen) tvingar oss att använda fantasin för att bygga upp en bild av det vi läser. Detta märks tydligt om man först läser en roman och sedan ser en film som bygger på romanen. Filmen blir i allmänhet en besvikelse eftersom den inte stämmer med med den föreställning man skapat sig. Men om man går den omvända vägen och ser filmen innan man läser boken, så kommer minnet av filmbilderna att kraftigt styra läsningen. Filmen har redan försett läsaren med en tolkning. Fast ofta upptäcker man att boken innehåller många nyanser som inte låter sig fångas på film (och vice versa).
Slutligen vill jag peka på ytterligare ett sätt som de yttre minnena styr vårt tänkande: När vi lägger kunskap i lådor, tvingar lådornas form på oss vissa tankemönster eller kategorier. Vi måste sortera information enligt de fack som finns. Ett alldagligt exempel är att en databas kräver att de data som skall matas in passar med givna mallar som inte låter sig diskuteras med datorn. Och när verklighetens fluffiga duntäcke inte går ner i byrålådan får man klippa av kanterna. Den amerikanske datalogen Joseph Weizenbaum säger: "Faran med artificiell intelligens är inte att maskinerna mer och mer tänker som människor utan att människor mer och mer tänker som maskinerna".
Ett annat exempel är de CAD-program som ingenjörer och arkitekter använder för sina konstruktionsritningar. Sådana program är kraftfulla verktyg där man kan skapa tredimensionella modeller av vevstakar eller konserthus direkt på skärmen och sedan exempelvis vrida på modellen så man kan se den ur olika vinklar, eller belysa den från olika håll. Det anmärkningsvärda är att när det gäller de tidiga stadierna av ritarbetet så ratar arkitekterna programmen för att de är för fyrkantiga - de låser fantasin genom att de presenterar bilder som ser ut som redan färdiga modeller. Så arkitekten skissar med penna och papper i stället, på det traditionella sättet. Men att rita på papper är ju också ett sätt att tänka utanför huvudet, även om det inte på samma sätt tvingar in tanken i redan färdiga former.
Att ha kunskap i lådor avlastar våra minnen och gör det möjligt att samla ofantliga mängder information. Men ibland hindrar lådorna också tankens flykt. Ja, information är fängslande!
